Min man dödar spindlar med sina bara händer. Han skriker inte när han gör det utan är helt tyst och lugn. Han gör det som i förbifarten, som om han tog bort ett skräp. Eller kollade kvaliten på nån gipsskiva. Lungt och metodiskt nyper han till det krälande spindelmonstret, kastar det i soporna och fortsätter med det han höll på med. Kanske gör han kaffe. Jag har studerat honom och hans ansiktsuttryck är oberört. Som cement.
Samme man sa ikväll att han citat "inte skulle bry sig om han råkade svälja en silverfisk".
Åter till spindlarna. När jag ber honom att döda en spindel använder han varken handskar, papper eller en trave med tunga böcker. Inget hårspray. Inget aceton.
Den här egenskapen hos honom hör till mina favoriter och bäst av allt är att han dödar dem för min skull! Vilket hjältedåd.
Bakom hans lugna fasad finns nog en okontrollerad passion... En otämjd eld som brinner för mig. Jag känner mig lite som Julia Ormond i Höstlegender, ni vet när Brads kärlek till henne blir för stark så är han tvungen att ta ut känslorna på en rasande björn. Möta döden i vitögat! För Julias skull!
Brad skulle säkert också äta en silverfisk för kärleken. Det är sådana här romantiska gester som håller relationen vid liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar