Mina fågelkunskaper

Jag kan nästan ingenting om fåglar. Jag ser skillnad på duvor och fiskmåsar. Eventuellt skulle jag känna igen en örn men säkerligen blanda ihop den med en hök. Jag undrar fortfarande vad fladdermöss tillhör för rike men vågar inte kolla upp det. Jag har både träffat och ätit tjäder och där slutar mina fågelkunskaper.

Pinsamt. Om jag hade haft tid över hade jag pluggat fågelfakta... Åkt runt till fågelskådarplatser i gryningen och lekt tuff med kommentarer som:

- Jaha, där har vi ett gäng Snipjärkor som flyger i kapp åt söder i en triangel. Då blir det regn imorgon!

Eller:

- Igår såg jag en Triumfhök. Ovanligt denna tid på året!

Eller:

- Visst har det varit dåligt med Gnällspjuv och Snusjoxar i år! Fast beståndet av Dvärgsparvar har ju ökat i och med myggåret.

Men så blev jag bjuden på vild-and mitt i allt och det var supergott! Tyckte att det smakade som en blandning av kyckling och ren (som jag har koll på).

Jag nöjer mig så.

Osannolika blogginlägg: Labrador (hundras)

Vi har alla våra labrador-historier att dra från olika labrador-minnen. Och visst kan en del labradorer vara extra hungriga och extra målinriktade när det kommer till mat. Men det sprids också många elaka rykten om denna hundras.
Här är några av dem:


Labradorer....

...är fula.

...är gamla.
...har korta ben.
...är feta.
...är slöa.
...har artros.
...har valkar på ryggen.
...är ivriga.
...äter som grisar.
...får man ingen kontakt med.


Taskigt!

Labrador.

Idag blev jag attackerad av en silverfisk

Idag när jag i godan ro satt och arbetade föll det plötsligt ner ett odjur från taket och landade på mitt tangentbord. Med en duns! En stor hårig silverfisk (med långa spröt/morrhår) krälade runt mellan bokstäverna och försvann mellan S och Z...

• Jag inser att jag sitter rakt under en slags fläktventilation.
• Jag hade tur att den inte landade i mitt hår.
• Det är dags att flytta skrivbordet.

 

Trevlig helg!

P hyllar folk: Skräcken i Svens ögon

Trots att Sven är en erfaren jägare så fick ett oväntat björnmöte hans hjärta att banka och slå.
Han stod nämligen öga mot öga med en björnhane!


- Där ute var man inte så tuff. Pulsen var nog uppe i 200 slag – minst, säger Sven.


Sven var också smart nog att inte börja kivas med björnen om bytet.
- Det var liksom inte läge att börja diskutera vem som hade rätt till älgen, säger Sven.

Läs hela artikeln om Svens björnmöte på NSD:s hemsida

Red och sen dödade jag grodor

Så här kan det se ut när vi väntar på bättre tider. På att klockan ska bli 20.00. Hästen som jag ska rida väntar. Jag sadlar. Anna surfar för hennes häst var redan klar. Utanför regn och rusk men innanför spelar det ingen roll. Dock när vi körde hem i motvind, mörker, spöregn och GRODOR! Glada och badsugna grodor, inget ont anande. Först träffade jag en jättestor och söt groda i en vattenpöl utanför stallet. När vi körde hemåt, jag lovar, vi råkade köra på hur många som helst och det låg redan döda grodor i olika storlekar hela vägen mellan Antnäs och Kallax. Splash. Splash. En skrämmande syn i helljuset, upplysta antingen döda eller hoppande grodor på vägen. Försökte parera och köra rally men SORRY.

Som en Stephen King-film. Grodornas planet. Grodmassakern. Grodorna slår tillbaka. The Frog. Grodan 3. Grodorna tar över världen! Grodornas tid! Först kommer grodorna, sen Pesten! Mannen som kunde tala med grodor. The frogkiller.

Förutom grodskräcken så var det en upplyftande kväll som vanligt.

Nödvändig för kropp och själ.

Rötägg till älgar

När vi bodde på landet var Tolvan lite allmänt älg-rädd.
Rädd att gå ut till kaninerna i mörkret.


- Tänk om det kommer en älg?
- Älgar är ju inte farliga gumman, brukade jag säga stensäker på min sak.


Men det verkar som att min dotter har rätt!
Eller så är det som med oss människor, det finns rötägg.

Osannolika bloggämnen: Ugglor

Stickad uggla från Tradera.

Riktig uggla.

Ugglor är en blandning av en fågel och ett fenomen, ty ugglor ser och hör allt och räknas därför till De överjordiska varelserna på jorden. Ugglor flyger lågt och tyst som pappersflygplan. De gillar inte att vara i centrum och det är få människor som umgås med levande ugglor dagligen. Det finns däremot många stickade och uppstoppade ugglor i omlopp.


Ugglor kan för vissa väcka skräck för att de sitter och stirrar i träd hela nätterna och för att man aldrig vet vad de håller på med, eller vem som anlitat dem... Då kan man börja ana ugglor i mossen och det kan även ligga en hund begraven. Ugglor är djurens FBI-agenter.


Ugglor kan också väcka beundran för att de anses vackra men det är alltid med en skräckblandad förtjusning. Ugglor hör ser och vet allt och det mest häpnadsväckande är att de har typ ögon i nacken! Det är ingen som vet hur mycket information och kunskap som ugglor besitter.

Ugglor är absolut inte släkt med fladdermössen.

Jag är en kaninbonde

Inget val, någon måste ut till djuren oavsett omständigheter. Försöker effektivisera. En korg med allt man behöver inklusive pannlampa.

Mycket väsen för två kaniner. Visst, de är söta men man kan inte rida på dem och de ger oss inget att äta. De gör som ingen nytta. Jag sköter dem av kärlek till Tolvan.

Ska vi liks ut två gånger om dagen och gorma och förfrysa händerna kan vi väl lika gärna skaffa en get också. Hästar, hönor och ett gäng får!

Eller räknas man som lantbrukare oavsett hur små och hur få djur man har? Får vi bli medlemmar i Lantmännen? Om man som vi bedriver en mindre kaninfarm, får man då söka till Bonde söker fru, om det vore aktuellt? Pernilla, kaninbonde. Nä, det känns som att vi befinner oss i en gråzon. Att vi fallit mellan stolarna.

Jag väljer iallafall att betrakta oss som bönder. Det gör det här tunga evighetsarbetet mer uthärdligt.

google.se

Hur får man tag i en dvärgsilkesapa? 

Throwback onsdag

Så många rätt på den här bilden. I alla fall minnesmässigt.

Skog, höst, solsken och så finaste lilla tjejen (med för stor jacka och foppatofflor?=).
som också ville hålla i kopplet... och så jag i oranga byxor och foppatofflor (!)

Fin hund också, en gammal förälskelse som tyvärr inte lever längre. RIP.

Okynnesmord

UPPDATERAD 15.00: Enligt en jägare på plats rör det sig sannolikt om en bärplockare som blivit attackerad. Räddningstjänsten har ännu inte hunnit på plats.
- Vi vet fortfarande inte hur det har gått till, men vi måste nu ser till att den här björnen avlivas så snabbt som möjligt, säger jägaren.

Märklig inställning. Nog är jag väl lite björnrädd men inte kan man väl avliva en specifik levande vild varelse pga att den beter sig exakt som en levande vild varelse brukar?!

Maskarna i bilen

Bensindunk, isskrapa, kylmedel, bensinolja, glukol och gubbkepsar är några av de prylar som finns i min bil. Det finns också ett extradäck och en bilhöjare. Prylar jag är stolt över. 

Skräp, smulor, krukor, ridhjälm, ridspö, pärmar, paraply och fiskespön är saker som inte hör dit. Saker som inom kort ska rensas bort. 

Men värst är ändå maskarna. Snålskjutsarna som bor i den här lådan, som jag är livrädd att råka välta ut i farten. 

De är det klart onödigaste i min bil. 

Drönar bland djuren

Semestern och dröneriet tar aldrig slut. Idag firade vi livet med enkla aktiviteter som en fika bland djuren på Hertsö miljögård. Och självklart hälsade vi också på favorit-herrarna i hagen. 

Historien om Prickens återkomst

Tians hundar. Hon började med en och nu är de fem. Släkt med varandra är de, de har egna namn och är allergiska mot det ena och de andra. 

Den älsta av dem bor permanent hos Tians far men de här fyra lirarna är under mitt ansvar. 

En gång försvann den första hunden spårlöst på Gotland.. Den då lilla 4-åringen var utom sig av sorg. Men plötsligt en dag så plingade det på dörren.. och där nere på golvet stod lilla "Pricken", med en en liten väska och en skarf runt huvudet. 

Jag sa att han nog måste ha tagit båten från Visby och sen hoppat på ett tåg upp till Norrland. Fast det hela i själva verket var en lång jakt, ett akutinköp på Tradera och att återkomsten var en ren skenmanöver. 

Jag kommer att hålla fast vid den historien till dödagar. 

Vi glömde det svarta regnet för en dag

En heldag på ranchen

Linda, Magnus och jag. Tyckte lite synd om Linda som inte fick rida...

men hon fick frisk luft, "rastning", djurterapi och till och med en kamelkompis och hon verkade nöjd.

Magnus fick lära sig grunderna med start och stopp på den gamle vildhästen Star.

Western var nytt för mig också. En annorlunda sadel och träns men framför allt en annan ridning. Rida med långa tyglar, i en sadel som kändes som en skön fåtölj och så den aslydiga American curly hästen Princess, som stannade bara man tänkte ordet stanna.

Efter tre kebabtallrikar var det roliga över och vi blev åter påminda om det svarta regnet på vägen hem. Men det var skönt att glömma det för en stund och Thorells Morgan Ranch var verkligen en upplevelse... 

jag tror att vi alla vill tillbaka dit igen.

En kamel mitt i allt

Det här hade jag inte väntat mig idag.

Att träffa en kamel mitt i allt. Han var som ett stort fluffigt mjukisdjur som man vill ligga sked med och kolla film! Önskar att jag hann hänga lite mer med honom, men kanske nästa gång. 

Men nu var vi ju i Piteå för hästarnas skull. För att lära oss rida western..

En resume om vår trevliga heldagstripp kommer senare. Det gäller att hitta sina ljuspunkter i mörker och det här var helt klart en sådan ljuspunkt:) 

Nu en varm lång dusch. 

Struts therapy

 

Idag är en dag då jag behöver pigga upp mig med en strutsbild. Strutsar kan som ni ser med konststycket att vara både vackra och roliga på samma gång. Fast jag tror inte att de vet om hur roliga de är. Eller hur fina de är.

 

De är nyfikna, snälla och sociala, men de har integritet och låter ingen trampa på dem. Strutsar är inga man vill mucka gräl med för då blir de alldeles rasande arga. Och när saker blir för jobbigt, ja då går de "under jorden" och leker Det som inte syns finns inte.

Ena riktiga förebilder är vad de är utan att de vet om det!

 

Nu känns i alla fall allt genast bättre.

 

Nedan ett exempel på en struts som hamnat i olag med en flicka och en åsna.

br>

Jättebläckfiskens hemlighet

Bild stulen från Japanska hav/Google

Vi människor brukar ju fundera över det här med varelser från Yttre Rymden ibland.

Men jag tror att vi kan sluta grubbla över om de finns här på jorden eller inte,
för har ni spanat in Jättebläckfisken!?

Det gjorde Tian och jag igår på Kunskapskanalen och jag fantiserade fram följande häpnadsväckande fakta.

 

De enorma metallhudade varelserna från Yttre Rymden befinner sig i de stora haven...på över 900 km djup, där de håller full koll på oss galningar här uppe på jorden med sina tekniskt fulländade ögon större än fotbollar och sen sänder de ut en massa informationssignaler med sina 5 meterstentaklar till sin hemplanet.

 

Och efter den slutsatsen bakade vi chokladbollar som om ingenting hade hänt.

Enligt Aftonbladet: Blobfisken ser ut så här

Enligt dagens Aftonbladet är det här det fulaste djuret i världen; Blobfisken. Den stackarn är dessutom utrotningshotat, säger de och det kan jag förstå.
Nog kan man lugnt säga att den här "Blobfisken" drog nitlotten vad gäller skönhet, det har ju Aftonbladet rätt i. Men visst är väl det här ett skämt!? Det finns ju inte en chans i världen att det finns ett djur som ser ut så här eller vilken lektion missade jag i skolan?

Och är det så att jag har fel och Aftonbladet har rätt så tycker jag vi gör allt för att rädda den här slemklumpen!
Jag kan då hoppa över att äta den i alla fall.

Att hantera hemska saker

Det går löss på Treans skola. Hur ska man hantera en sådan information?
Jag hanterar det så här: Jag vågar inte låta någon titta i min hårbotten.
Vågar inte kolla i hennes hårbotten. Jag kör med förträngning här.
Vi bara lever på.

Jag vill mig tro att löss är min värsta mardröm, att jag skulle bli "galen" om jag fick det.
Tvingas spärras in, bindas fast och injiceras med lugnande medel medan de tvångskammar mig med luskam.
Att jag skulle hamna på lusavdelningen på psykiatrin.

Men så är det ju inte. Det finns saker som jag tycker är värre än löss i håret.
Som en 3 meter lång binnikemask i magen till exempel. Eller en indisk amöba som flyttar in i i tarmen som man nästan inte blir av med. Och blodprov tycker jag är hemskt. Och tromber.

Jämfört med det är ju löss i håret rätt så hemtrevligt. Lite sällskapligt och ombonat.
De prasslar runt där med vad de nu gör och jag skulle få klia mig hela tiden,
som en påminnelse om att jag inte är ensam.

Man kan ju vända på det och tänka att det i alla fall skulle hända något nytt och spännande.