Att hantera hemska saker

Det går löss på Treans skola. Hur ska man hantera en sådan information?
Jag hanterar det så här: Jag vågar inte låta någon titta i min hårbotten.
Vågar inte kolla i hennes hårbotten. Jag kör med förträngning här.
Vi bara lever på.

Jag vill mig tro att löss är min värsta mardröm, att jag skulle bli "galen" om jag fick det.
Tvingas spärras in, bindas fast och injiceras med lugnande medel medan de tvångskammar mig med luskam.
Att jag skulle hamna på lusavdelningen på psykiatrin.

Men så är det ju inte. Det finns saker som jag tycker är värre än löss i håret.
Som en 3 meter lång binnikemask i magen till exempel. Eller en indisk amöba som flyttar in i i tarmen som man nästan inte blir av med. Och blodprov tycker jag är hemskt. Och tromber.

Jämfört med det är ju löss i håret rätt så hemtrevligt. Lite sällskapligt och ombonat.
De prasslar runt där med vad de nu gör och jag skulle få klia mig hela tiden,
som en påminnelse om att jag inte är ensam.

Man kan ju vända på det och tänka att det i alla fall skulle hända något nytt och spännande.