Tb: När vi hängde på Krenova med barnen

Film av M.

Överjaget bryr sig inte om barnen

"Big Pack vågar man inte andas längre. Och sedan kommer den förbeställda clownen till partyt och the show must go on.

Jag är så trött.


Presenterna ska pimpas och uppumpas – har du hört talas om hur fiiiiiint paketen slås in i Japan? Så gör vi! Det finns instruktionsfilmer på Youtube. Det ägnar vi en eftermiddag åt.
Man ska anstränga sig. Göra lite extra. Vara-duktig-mammakvinna".


Läs hela Lina Norberg Juusos text



Barnens julklappar ligger fortfarande under min säng. Och i garderoben. Vissa av dem är ännu kvar i affären. Jag tänker att jag vill baka bullar, men jag vet inte om det är mitt Överjag som tycker att jag borde baka bullar. Om det är Hela Sverige bakar som tycker att jag borde baka bullar. Baka bullar bara för att det snart är jul kanske. För att vi snart ska ha barnkalas. Gärna baka bullar med saffran i! Baka egen tårtbotten, det tycker mitt Överjag att jag ska göra.


Men faktum är att jag inte orkar. Faktum är att jag vill kolla på serier, ligga sked och äta mat som andra har lagat. Jag vill köpa frysbullar och färdig tårtbotten. Jag vill åka till Piteå och rida. Framför allt vill jag sova.


Barnen betyder allt. Det tycker vi alla inklusive Lina Norberg Juuso och Astrid Lindgren. Men Överjaget bryr sig inte om barnen, Överjaget lyssnar bara till borden, måsten, normer och grupptryck. Överjaget läser Aftonbladet och tittar med stressat öga på Äntligen hemma och Hela Sverige bakar och lagar mat från grunden. Överjaget känner pressen och för över den på mig.


Barnen betyder allt, så sa en kollega till mig idag. Hon har tidigare berättat att hon som ensamstående mamma kom till detta främmande land, uppfostrade två små barn och utbildade sig samtidigt till läkare. Jag sa till henne att hon borde få medalj. Hon berättade också att hon var sin "egen lyckas smed" och själv sökte upp en pensionär, som kom hem och hjälpte henne med barnen om kvällarna. Det var så hon klarade den tuffa perioden.  


Det finns en skam och en misslyckad känsla i att inte uppnå mediabilden av den perfekte föräldern. Vi är inte mer än människor, och det är inte fel eller skamligt att ta hjälp från andra. Vi är inte misslyckade för att vi är trötta och köper färdiga tårtbottnar. Det var aldrig tänkt att vi ensamma ska ta hand om barn, det krävs en by, en lejonflock! En energisk pensionär! En massör på hemkörning! Återhämtning. Det är så man lyckas. Det är så barnen får utvilade föräldrar. Inte genom att slå in presenter som de gör i Japan.


Trevlig helg!

Letar grävmaskiner

Den här skopan känns rejäl.

Jag tänker inte hetsa runt i leksaksbutiker inför den här julen. Tradera får hjälpa mig med julklapparna. Jag ska helt enkelt fylla utrymmet under granen med olika Stora maskiner.


Just nu letar jag efter den ultimata grävmaskinen. Och en ny traktor. Skopan är enormt viktig, den bara måste fungera. Jag kör all in med alla praktiska fordon jag kommer åt. Jag känner att gossen behöver en väghyvel, en lyftkran, en släckbil och en jättedumper i sitt liv.


Märks det att Stora maskiner går varm hemma hos oss?


Stora maskiner, vi kan bygga,
stora maskiner, vi kan krossa,
lyfta, hugga, såga, tugga,
släpa å bära minsann,
för det är precis vad stora maskiner kan!




Jag balanserar dock det hela genom att köpa honom en sån här i födelsedagspresent:

Zombierna och barnen som tittar på

Så himla bra skriven artikel om ämnet HÄR


Blev så inspirerad. För jag har nämligen gått i samma tankar själv.
Hur vi kan klandra våra barn för att de blir fixerade vid telefoner och skärmar, när vi själva är beroende av dem?


Jag följer traktorpower på Instagram och gossen och jag brukar ligga och analysera traktornas färg, om de är smutsiga eller inte och vilka han skulle vilja åka i. Eftersom att jag, som många andra brukar ta en "paus" och glo in i telefonen så förstår jag att ettåringen ser min mobil som jättejätteviktig. Snart, Gud förbjude vill han också ha en men han får gott vänta tills han blir 22.


Vi har börjat köra (faktiskt innan jag läste krönikan ovan) TV-fritt och mobilfritt. Vi hinner läsa böcker och organisera fisherprice-gubbarna i sina olika fordon. Fisherpricegubbarna hinner ta sig en flygtur samt lasta släpet med fruktlådor. Gossen blir mer harmonisk.


Hoja, jag vill inte veta hur många fallolyckor, försvinnanden och drunkningsolyckor som skett pga att föräldrarna haft näsorna i sina telefoner. Jag vill inte heller att våra småbarn ska växa upp med att lekparkerna är fulla av pokemonsökande zombier.


Masspsykos är vad det är. Instagram, Pokemon Go, Facebook. Allt som finns i våra mobiler och det är inte vårt fel från början. Vi är hypnotiserade.


Nu ska vi starta och avluta dagarna fria från alla typer av skärmar och jag tänker göra som Johannes Maxweller. Lämna telefonen hemma när vi är i lekparker och liknande. Jag vill vara i den dimensionen.


Skicka flaskpost eller använd brevduvor.  

Att ta hand om små ostyriga varelser

https://www.instagram.com/p/BInw2K9j06v/

Sanningen

Sandiga foppatofflor i storlek 22-23. Tånaglar i behov av nytt lack. Min nya sommarreligion är ju att vara på Aronsbadet vareviga soliga dag men idag blev det stranden. Vi gjorde en helomvändning. Stranden är 100 gånger mysigare men som småbarnsförälder vinner den kommunala badanläggningen. Begränsat vattenområde. Toalett, dusch och varmkorv. Smothies för en tjuga! Staket! KAFFEAUTOMAT! Lika glad pojke oavsett. 

Och jag har en väldigt klok 13-åring. Smart, rolig och vacker och allt på en gång. En fascinerande människa. Vi har alltid pratat mycket om kvällarna. Hon brukar börja dra sjuka skämt innan läggdags men med åren kommer vi djupare in på livet. Skämten har ersatts med samtal av mer filosofisk karaktär. Den lilla tänkaren analyserar och söker svar och jag försöker ge dem till henne utan att linda in dem i sockervadd. För visst vill vi väl alla ha sanningen även om den inte alltid är sockersöt? The truth will set us free, give me the truth and nothing but the truth och så vidare. Barn är klokare än oss vuxna och tids nog vet de allt ändå. 

Hursomhelst. Idag bad, familjemiddag hos mor och den långa filosofistunden. Sedan spänning på Netflix. Och nu de allra sista bladen på boken. Upplösningen är nära. 

Imorgon älskade söndag. Gonatt. 

Jag började tänka på rödbetor mitt i allt

Ikväll fick jag en riktig lyxtimme. Jag fick åka och handla ENSAM, utan barn eller barnvagn. Utan att styra den där långa tunga karavanen med gula-bil-varukorgs-vagnen. Utan att krocka med någon annans kundvagn. Utan att trycka gratis-banan i ungen och utan att behöva kivas om varorna med ettåringen.


Jag fick åka och handla med BIL. Jag behövde inte dra tung barnvagn på raka spår i motvind och aldrig komma fram som barnen från Frostmofjällen.


Allt gick så översnabbt och översmidigt. Jag hade en handlingslista, vilken jag följde exakt som man ska. Man följer listan, men busar till det genom att köp något som inte står med.


Som tex rödbetor. Vilken skräll. Jag var så harmonisk på Coop att jag började fundera på rödbetor mitt i allt. Jag gick i sköna rödbetstankar. Tänkte hårt bara på rödbetor.


"Tänk om jag skulle göra rödbetsbiffar nån dag... hmmmm. Kanske med lite morötter i. Så! I med morötter i den smidiga hjulvagnen. Rödlök. Plopp. Swish. ... Fetaost. Japp, vi tar fetaost också."


Sådär höll jag på. Stod länge kring purjolökarna och valde den ultimata purjolöken. Ville inte lämna purjolökarna men var tvungen att gå vidare.
Jag helt enkelt handlade och NJÖT samtidigt.


Det blir grönsaksbiffar någon dag.
När jag har tid.

Vi hänger

När ens barn är sjukt faller allt. Guldgossen insjuknade i någon maginfluensa för en vecka sedan, vilket slutade med uttorkning och besök hos doktorn. Nu är han dock på benen, efter vätskeersättning, piggelin och mat i små portioner. Men hans lille mage är inte i form än (?!) 

VAB-dagar med allt vad det innebär. Skura golv, sophantering, klura ut maträtter. Och Teletubbies! De små svamliga rymdvarelserna som hjälpt oss igenom dagarna. Jättebarnsligt program som rekommenderas varmt. 

Man blir rastlös av att sitta inne om dagarna. Startat mitt nästa inredningsprojekt, hänga 10 blandade bilder på väggen. Rakt alltså. Utan vattenpass. Inte så lätt men det tar sig, kanske nån korrigering här och där. Hemmet tar sig men sakta. Och kökssoffan kom.. så glad att äntligen äga världens mest praktiska möbel! Tänk vad mycket prylar man kan förvara i den och tänk så många smårumpor som ryms att sitta i den. 

Guldgossen sover redan middag. Passar på att dricka tredje koppen kaffe. Och skura köket.

Ha en bra dag!  

Thåström och Cohen-metoden

Det finns många metoder för att få barnen att sova, den ena värre än den andre. Idag kom jag på en egen för att få gossen att varva ner och ta sin tupplur utan protester, och denna kombination funkade!

Sovtips för trötta mammor och svårsövda barn:

1. Ge barnet en stor portion gröt.
2. Gå ut och låt barnet promenera och plumsa sig trött i snön.
3. Gå sedan in och lägg barnet i vagnen.
4. Släpa vagnen lite apatiskt fram och tillbaka över en tröskel och sjung en dyster enformig låt i en alldeles för låg tonart. 

Alltså först trötta ut och sedan tråka ut barnet. Tänk Thåström och Cohen och inte ett öga är öppet!

Jag har dessutom tagit patent på metoden så varje gång någon använder den så får jag en tia. 

#thastromochcohenmetoden©

Jag äter ganska mycket medicin

Ibland frestas man att äta godis, choklad och fika - inför barnet, för man har ingenstans att fly undan. Att vara med små barn tar verkligen energi och kan ge plötsligt blodsockerfall. Kanske har man inte sovit mer än 3 timmar och behöver en kick. Kroppen skriker efter ett rus! Om man ändå inte får sova får man väl se till att bli pigg! En arracksboll och en stor kopp kaffe... 

Problemet är bara att barnet blir nyfiken och vill smaka. Därför har jag börjat kalla choklad och andra gosaker för "mammas medicin". Det bara flög ur mig. Kanske inte en så smart lösning, men samtidigt är det inte så långt ifrån sanningen. Socker kan i vissa situationer vara skillnad mellan liv och död.

Jag får rätta till det här lilla missförståndet när gossen blivit större. Och när jag börjar få sova om nätterna. 

Ettårskalaset

Fint, värdigt och enkelt. Ett år, en kompis och bland annat Nalle Puh i present. Tack E och lille H samt bästkusinen med familj för att ni kom och tack för presenterna! 

Och tack alla ni andra som gratulerat. 

Soffvakt sökes!

Du ska vara ansvarsfull och kvick. Gärna liten och tystlåten. Meriterande är om du har spelat någon snabb sport, såsom tennis eller fotboll. Jonglörer får jobbet direkt!

Arbetsuppgifter: Ansvara över att barnet inte ramlar ner från soffan så att föräldrarna kan spela Quizkampen.

Ansvarsområde: Se bild.

Tuttarna sugs in i svarta hål

Fenomenet som alla föräldrar känner till men som ingen vågar pratar om - Tuttar som försvinner på ett oförklarligt sätt.

Det här är obehagligt om man tänker efter. Visst, en del av dem hittar man i en dammtuss under soffan men de flesta tuttar som man köper ser man aldrig igen. Varför?

Jag har börjat hålla hårt i dem. Jag bär dem i munnen eller i fickan, jag memorerar noga var jag lägger dem och jag följer dem med blicken. Jag har blivit besatt.

- Var är tutten?
- Har du sett tutten?
- Låg det inte en tutte här nyss?!

Men oavsett vad jag gör, efter cirka 3 sekunder så är den borta.

- Vi måste köpa nya tuttar!

"Så där har det alltid varit i alla tider", sa mamma när jag tog upp problemet. "Tuttar försvinner bara".

Då undrar jag varför ingen har forskat kring det här? Varför får ämnet så lite utrymme i media? Det måste vara mörkat utav Nasa. Min teori är helt enkelt att tuttarna sugs in i svarta hål och blir kvar där för alltid. Tillsammans med alla omaka strumpor. Det är den enda logiska förklaringen.

Tiotusen små äppelbitar

Att tänka "han sitter så fint, jag lägger mig i soffan och låter honom äta självständigt en liten stund" genererar ofta i merjobb. I kaos.

Priset man får betala för några minuters vila är tiotusen finskurna äppelbitar överallt. 

Och en medstjälpare. 

Kraften mellan mina ben

Det känns som att jag fortfarande har flera hundra kilo kraft mellan benen. Ridit ett tungt pass ikväll och mina ben dog just i soffan. Att bära och föda barn är en power-bedrift, en superkraft! Men det sätter spår i våra stackars kroppar. Vi raseras och behöver sakta byggas upp igen. 

Irriterande duggregn och en bäcksvart by. Stockholmsvinterskit. Lägg till ett års sömnbrist. Långa dagar och trots att jag gör något hela tiden så får jag inget gjort. Jag tänker mig till exempel att jag ska måla färdigt tavlan varje kväll, men Tiden skrattar åt mig och mina planer. "Så överlever du första året som mamma"; Den boken fick jag av en välvillig vän men den är nog tänkt att man ska läsa efter det första året. När man har tid. Jag klagar inte, jag bara muttrar. Snart ska vi ha ettårskalas! Han ska ha på sig finkläder, få tårta och presenter och jag tänker i hemlighet även fira mig själv. Och min man. Ett års sömnbrist och ingen av oss har kastat något hårt i huvudet på den andre.

Så hur överlever man novemberregn och dyligt? Jag tror att man måste trotsa det. Göra det man tänkt fast det tar emot. Ta en paus från verkligheten. Ta på sig regnjacka och pannlampa och gå ut. Köra genom det bäcksvarta och sno kraften från ett flera hundra kilo tungt djur. Djuret orkar. Man kan dricka te och ringa en vän. Äta choklad. Vända kappan efter vinden men fortsätta att gå.

Ikväll var det en i stallet som sade till mig att den 14 februari så är det minsann ljust igen. Det är väl ungefär så man överlever. Godnatt.

Nya husregler

Inte äta gräs.
Inte äta ved.
Inte äta skräp.
Inte äta tidningar.
Inte äta döda flugor.
Inte röra ugnen.
Inte peta i kontaktuttag.
Inte röra stereon.
Inte suga på shampooflaskor.
Inte bitas.
Inte nypas.
Inte dra i håret.
Inte slita i blommorna.
Inte ändra inställningar på tvn.
Inte kasta sig ner från soffan med huvudet före.

Lördag morgon

06.00 och Alfons Åberg på Youtube. Känslan när man försöker sova en timme till, eller åtminstone en kvart men innerst inne vet man att det är kört. 

Jag ser framför mig en nanny som smyger in i vårt sovrum med ett förstående leende på läpparna. Hon tar ut honom på en långpromenad och hon stänger dörren försiktigt. Jag drömmer om att få plugga i öronproppar eller om att sätta på en morgonfilm att somna till. Jag fantiserar om hemkörning av Mc donalds-frukost och om att ha en kaffelatte-maskin och en wienerbrödsugn i sovrummet. Varför har inte alla såna där stora kaffemaskiner installerade i sovrummet? Det är väl där man behöver kaffet som bäst.

Vi gör ett sista försök och lyfter honom till vår säng.

Det är då verkligheten slår en i huvudet i form av en barnfot och och skalle mot näsan och dagen har börjat vare sig man är redo eller inte. Det är tur att han är söt. Godmorgon!

Lill-Prinsen

Det sägs att man ska låta barn sova i egna sängar så att de blir trygga individer och bla bla.. och så har jag ju själv alltid tyckt! 

Men oj vad jag vill tanka trygghet i den här lille personen. Det sovs inte mycket i den egna sängen, den med dyrt spjälsängsskydd och svävande planeter. Det bärs runt i babybjörnar och det sovs mellan mamman och pappan, kloss bakom mamman, som egentligen inte får plats i dubbelsängen längre men det gör inget. Jag ligger gärna intryckt mot en vägg.

Och ikväll när vi fick ännu ett finbesök, denna gång av Jani och hans trevliga tjej, ja då stod vi alla och tittade tyst och vördnadsfullt på den sovande nyfödde. Det var nästan som en kunglig cermoni... 

Man får inte glömma att det faktiskt är en prins vi har att göra med. 

Lite som i Afrika

Alltså Bärselen, vilken investering! Vilken uppfinning! Alla mammor i Afrika kan ju inte ha fel...   De smartingarna som bär barnen i sjalar för att så att säga maxa tillvaron. Jag känner mig som en modern urmoder.

Även om jag känner mig lite "gravid" igen så är händerna fria att göra annat. Som att blogga.

Nu inväntar vi finbesök.

Feministen i mig vaknade

Det var på BVC det hände. Vi var där på kontroll och efteråt skulle jag mata min son i det stora väntrummet.

Medan jag organiserade brösten mm och förberedde amningen så gick en gubbe förbi oss. Precis då vaknade en arg feministisk hormonstinn vargahona till liv inom mig...

- HÅLL KÄFTEN GUBBDJÄVUL, JAG AMMAR MITT BARN VART FAN JAG VILL!!!

Ville jag skrika. Det var tur att jag inte gjorde det. För gubben var ju helt oskyldig, han sa inte nånting alls. Han inte ens blängde, utan passerade egentligen bara förbi. Kanske tyckte han vi var söta.

Men ändå. Gubbdjävul.