Det känns som att jag fortfarande har flera hundra kilo kraft mellan benen. Ridit ett tungt pass ikväll och mina ben dog just i soffan. Att bära och föda barn är en power-bedrift, en superkraft! Men det sätter spår i våra stackars kroppar. Vi raseras och behöver sakta byggas upp igen.
Irriterande duggregn och en bäcksvart by. Stockholmsvinterskit. Lägg till ett års sömnbrist. Långa dagar och trots att jag gör något hela tiden så får jag inget gjort. Jag tänker mig till exempel att jag ska måla färdigt tavlan varje kväll, men Tiden skrattar åt mig och mina planer. "Så överlever du första året som mamma"; Den boken fick jag av en välvillig vän men den är nog tänkt att man ska läsa efter det första året. När man har tid. Jag klagar inte, jag bara muttrar. Snart ska vi ha ettårskalas! Han ska ha på sig finkläder, få tårta och presenter och jag tänker i hemlighet även fira mig själv. Och min man. Ett års sömnbrist och ingen av oss har kastat något hårt i huvudet på den andre.
Så hur överlever man novemberregn och dyligt? Jag tror att man måste trotsa det. Göra det man tänkt fast det tar emot. Ta en paus från verkligheten. Ta på sig regnjacka och pannlampa och gå ut. Köra genom det bäcksvarta och sno kraften från ett flera hundra kilo tungt djur. Djuret orkar. Man kan dricka te och ringa en vän. Äta choklad. Vända kappan efter vinden men fortsätta att gå.
Ikväll var det en i stallet som sade till mig att den 14 februari så är det minsann ljust igen. Det är väl ungefär så man överlever. Godnatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar