Ett p mitt i allt: december 2016

fredag 2 december 2016

Överjaget bryr sig inte om barnen

"Big Pack vågar man inte andas längre. Och sedan kommer den förbeställda clownen till partyt och the show must go on.

Jag är så trött.

Presenterna ska pimpas och uppumpas – har du hört talas om hur fiiiiiint paketen slås in i Japan? Så gör vi! Det finns instruktionsfilmer på Youtube. Det ägnar vi en eftermiddag åt.
Man ska anstränga sig. Göra lite extra. Vara-duktig-mammakvinna".

Läs hela Lina Norberg Juusos text

Barnens julklappar ligger fortfarande under min säng. Och i garderoben. Vissa av dem är ännu kvar i affären. Jag tänker att jag vill baka bullar, men jag vet inte om det är mitt Överjag som tycker att jag borde baka bullar. Om det är Hela Sverige bakar som tycker att jag borde baka bullar. Baka bullar bara för att det snart är jul kanske. För att vi snart ska ha barnkalas. Gärna baka bullar med saffran i! Baka egen tårtbotten, det tycker mitt Överjag att jag ska göra.

Men faktum är att jag inte orkar. Faktum är att jag vill kolla på serier, ligga sked och äta mat som andra har lagat. Jag vill köpa frysbullar och färdig tårtbotten. Jag vill åka till Piteå och rida. Framför allt vill jag sova.

Barnen betyder allt. Det tycker vi alla inklusive Lina Norberg Juuso och Astrid Lindgren. Men Överjaget bryr sig inte om barnen, Överjaget lyssnar bara till borden, måsten, normer och grupptryck. Överjaget läser Aftonbladet och tittar med stressat öga på Äntligen hemma och Hela Sverige bakar och lagar mat från grunden. Överjaget känner pressen och för över den på mig.

Barnen betyder allt, så sa en kollega till mig idag. Hon har tidigare berättat att hon som ensamstående mamma kom till detta främmande land, uppfostrade två små barn och utbildade sig samtidigt till läkare. Jag sa till henne att hon borde få medalj. Hon berättade också att hon var sin "egen lyckas smed" och själv sökte upp en pensionär, som kom hem och hjälpte henne med barnen om kvällarna. Det var så hon klarade den tuffa perioden.

Det finns en skam och en misslyckad känsla i att inte uppnå mediabilden av den perfekte föräldern. Vi är inte mer än människor, och det är inte fel eller skamligt att ta hjälp från andra. Vi är inte misslyckade för att vi är trötta och köper färdiga tårtbottnar. Det var aldrig tänkt att vi ensamma ska ta hand om barn, det krävs en by, en lejonflock! En energisk pensionär! En massör på hemkörning! Återhämtning. Det är så man lyckas. Det är så barnen får utvilade föräldrar. Inte genom att slå in presenter som de gör i Japan.

Trevlig helg!