Sofforna genom livet

Det värsta avskummet av dem alla - Tomelilla från Ikea. På utsidan ser det ut som den perfekta soffan. Fräsch och dekorativ men när man lägger sig i den, lever med den ett tag kommer sanningen fram. Smygande. Den är hemsk! Och i stället för att göra mig av med den så började jag anpassa mig till den. Jag försökte göra den mer stabil genom att lägga en badkarskant under dynorna (ja det är sant, så desperat var jag!) Men fanskapet var ändå opålitligt fluffig, hade för många kuddar och var alldeles för yvig. Till slut blev den ohanterlig och jag sjönk som en fura, rakt ner i fördärvet. 

Hur många soffor hinner man med i sitt liv måntro? Det vore tryggt att ha samma soffa genom hela livet... Drömsoffan, den som har allt. Jag har haft många soffor i mina dagar, kanske för många men livet har krävt det. Nya situationer kräver nya åtgärder och de flesta soffbyten har varit nödvändiga. Monogamt soffliv är en utopi. 

Ibland tänker jag på alla skräpsoffor som korsat min väg. Billiga, fula, krångliga, för små, för stora och de som man bara vill bli av med. Just nu har jag en fin, asdyr soffa från Casa Wikström men den är inte min, så teoretiskt sett är jag sofflös. 

Så finns det soffor man aldrig glömmer... de skönaste och mest passande. Klippan (den vita fyrsittsiga) - Enkel, ren och stabil! En riktig klippa! Den visste man alltid var man hade och hur den reagerade på olika yttre påfrestningar. På Klippan fick man plats, där kunde man vara sig själv. Tyvärr tog den för mycket plats i mitt liv just då, men vem vet; Gammal kärlek rostar aldrig och en vacker dag kanske det blir vi igen. 

Om något verkar vara för bra för att vara sant, så är det oftast så. Tomelilla - soffan som drar ner dig i fördärvet.