Lika viktig som en soppåse

Från en svunnen tid när man var oumbärlig och jätteviktig.

Stackars Tolvan som är helt ensam hemma när jag jobbar. Efter lunch skulle hon i och för sig traska till mormor, där hon skulle ligga i soffan och titta på Lilla huset på prärien och bli matad med godsaker fram tills jag slutar. Så inget direkt nödläge. Men ändå, före det alltså HELT ENSAM och övergiven. Utan kontakt med omvärlden! (Slarvat bort laddaren).




Jag beslöt mig för att överaska.... och låna ut min laddare. Har bara 30 minuters lunch så det gällde att pinna på om jag skulle hinna äta OCH rädda mitt barn. Fort på med ytterkläderna och halvsprang hela vägen.


- TITTUT här kommer Mamma hem mitt i allt!!
- Vad rädd jag blev, säger Tolvan och tar laddaren. Sätter sig i soffan och där blev hon kvar. Tyst.


- Vill du ha mat, ropar jag från köket?
- Nä det är bra. Jag åt nudlar.
- Åt du inte köttbullarna?
- Nä bara nudlar.
- Kom in i köket med mig och ta en smörgås då kanske!
- Nä det är bra.


Fortsatt tystnad. Där satt jag och slängde i mig lunchen och var till ingen nytta alls. De inplastade köttbullarna i gräddsås stod orörda i kylen. Jag greppar soppåsen med bajsblöjor.


- Okej, mamma går nu hejdå!
- Hejdå!


Överflödig. Det var laddaren och bara laddaren som gällde. Jag får trösta mig med att jag i alla fall fick ut soporna. Den var ändå nog så viktig den där soppåsen får jag tänka.