Ut nu ungar, vi ska städa och röka!

Vi klädde på oss, gick ut till nån snöhög, och det dröjde inte länge innan Linda också stod där ute och vi kunde leka barnen från frostmofjällen eller vad det var. Till slut var hela gården full av barn vars föräldrar skulle städa och röka.

- Ut med er bara! Skrek de i kör. Vi ropar när maten är klar.

Och det gjorde de, de ropade när maten var klar. Idag har vi föräldrar blivit mer kärleksfulla men mer som ängsliga fritidspedagoger. Vi ser till att våra barn aldrig har tråkigt, Gud förbjude ett oaktiverat barn med en trist dag! Att släppa ut barnen på gårdarna är idag förenat med livsfara. 

I varenda lucka mellan aktiviterna, (som vi ordnar åt dem), så åker mobilerna fram. 

Eller tvn/filmen på. Eller så åker vi till Teknikens hus eller Leos lekland som en nödlösning. 

Men vår roll är inte att vara pedagog. Inte heller deras lekkamrater som står på alla fyra utklädda till katter. En förälder ska vara ett moderskepp dit barnet kommer för mat, kloka råd och kramar. 

Jag säger inte att min uppväxt var perfekt. Men det var en fantasifull värld fylld av utelekar, helt utan färdiga manus.