Jag spyr och gråter men äter och äter

Tänk vilken vacker planet...

Jag såg en jaktfilm igår och den gav följande blandade känslor:Stackars-älgmamma-känslan
Skjut-björnen-förbövelen!-känslan
Rovdjurs-överlevnadsinstinkts-känslan
Deärändåfriareänmångaandradjur-känslanJag köper korv och köttbullar helt ogenerat. Varför klarar jag då inte av att se bilder på djuruppfödning? Kluvet. Varför vill jag spy över julskinkan? Varför köper jag kyckling, när jag egentligen gråter över hur de massproduceras, matas på band, badas i elektriska bad och till slut halshuggs. Detta måste utredas i min hjärna.Äter man djuren ska man tåla att hela vägen fram till köttdisken, punkt slut.Vi äter för mycket kött för vårt eget och jordens bästa. Hela köttindustrin är hur äcklig som helst. Kanske har köttätandet blivit så urspårat så att vi slutat tänka? Blundar vi hela vägen fram till tallriken? Behöver vi se en djur-tortyr-film om dagen?
BalansDet var mer balans förr i tiden, för då vi inte var lika många här på jorden, vi var inte lika rika och inte lika stressade. Det var framför allt närmare mellan bondgård och hus.Julskinka och hästkött går bort hos mig. Men jag ska jag börja välja kött med mer omsorg. Kanske håller jag mig till det vilda köttet, som fått springa fritt in i det sista.
Och laga grönsaksbiffar oftare.
Konsumentmakt kallas det väl ändå.