Här står jag och visar upp magen som om jag vore ett barn. Det är bara det att jag är stolt över den. Den har burit fram två fina barn, töjts ut, kämpat, livnärt och skyddat. Och nu är det ett år sedan pojken kom ut och den har sakta återanpassat sig till en någorlunda ursprunglig form. En kvinnas mage behöver inte vara perfekt, det ska synas vad den gått igenom, det viktigaste är att man gillar den själv och det gör jag.
Förra vintern stod jag här, på exakt samma ställe och begrundade mitt sprängfyllda klot insmort i body butter. Tjugotvå kilo fördelat lite här och där. Jag tog mig knappt upp för trapporna. Nu har kroppen ödmjukt gett med sig så pass att jag kommer i de flesta av mina gamla jeans.
Min mage förtjänar respekt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar