Avstånd i mörkret

Ljusare tider, midsommarafton 2010

Throwback torsdag. Och lite som att åka tillbaka till vårt klassrum i 2:an igen. Läraren tyckte att vi var stökiga ihop och särade helt fräckt på oss, Linda på ena sidan rummet och jag på den andra, desperat ropade efter varandra men det sågs till att avståndet hölls. 

Lite så känns det nu. I varsin lägenhet med spring i benen. Även om våra personliga hinder inte alls går att jämföras så är det trist. Det är hinder som trappor, ishalka, andfåddhet och blandade krämpor och just nu orkar ingen hjälpa den andra. 

Eventuella lösningar kan vara färdtjänst, att hyra en skylift eller anordna middagar i trappuppgången. Kanske göra som när vi var små, mötas i stallet? Förslag mottages tacksamt!

Eller så får vi göra som björnarna, invänta ljusare tider ❤