ANTHULLA SISTA DELEN

Kvinnan i rullstolen var i 70 års åldern, vacker som en antik grekisk gudinna. Vi pratade inte samma språk, men vi bar likadana nattlinnen och hade sängarna brevid varandra. Hon såg på oss med värme och log. Vi hade inte mött många leenden hittills under vistelsen, och nu blev tillvaron både trevligare och enklare. Hennes dotter kunde nämligen engelska och vi hade äntligen någon att prata med, någon som kunde tolka all information. Vi kände oss fortfarande som fångar och ville därifrån, och fortsätta vår båtluffning i övärlden. Jag kände mig piggare
men enligt läkaren var jag för sjuk för det mesta. I det här landet tar man tydligen inga risker.

-Maybe tomorrow.... svarade han, precis som flickan i en sal på lasarettet fick höra.

Under den här tiden hade hade en vän från Sverige brytit sig in i vår lägenhet, roffat med sig en massa kläder och det han ansåg var tjejgrejer, såsom sjalar och hårsnoddar, och tagit första bästa flyg till Athen. Ungefär som något Stålmannen skulle ha gjort. Vi var nu tre svenskar på ett gammalt kvinnosjukhus. Vi hade rena kläder och en massa hårpynt.

Anthulla betyder blomma. Anthulla hade svår cancer men det visste hon inte om själv. Hon hade bara kort tid kvar att leva och var inlagd på kvinnosjukhuset Elena för att få beskedet. Jag hade blodfobi och Anthulla fanns brevid mig hela tiden. Hennes högra hand tog min vänstra hand genom alla hemskheter jag fick gå igenom med uråldriga metoder och färgglada slangar. Jag glömmer aldrig den handen.

En vacker dag ringde den löjligt svaga telefonen.
- "Parakalo", svarade närmaste grek och det var till oss.
SOS international meddelade att vi äntligen skulle få flyga hem. I första klass.
Grekland hade släppt oss.
- Directly to Sweden, var överenskommelsen mellan länderna. 


Vi accepterade att semestern var slut och i receptionen fick jag en räkning motsvarande 10 000 SKR för kalaset. Den skulle betalas direkt. Det tog ett tag innan jag lyckades övertala dem att vi faktiskt är gediget sjukvårdsförsäkrade i Sverige. Mer försäkrade än vi själva tror.

Den sista dagen fick vi en present av Anthullas dotter, en ask med äckliga genomskinliga godisar med hasselnötter i. Alla grät.
Vi sade ordlöst tack och adjö till vår Anthulla, adjö på många sätt. 
Än idag undrar jag om hon verkligen fanns på riktigt.


The End.


Tack till: Min syster, Anthulla med familj, Mamma, Stålmannen, Stratos.
Läs DEL 2
Läs DEL 1