ANTHULLA DEL 2

Det var inte som Stockholm. Taket var mörkt. Allting var mörkt. Min säng rullade hackigt och snabbt mot järngolvet. Någonstans nere i källaren undersöktes jag av minst tre icke engelsktalande män, och runt mig cirkulerade otrevliga men effektiva sköterskor, som slet av mig smycken och kläder. Sedan minns jag ett litet leende från en grön engelsk operationssköterska som höll i en mask, och så somnade jag.

Från en annan del av det grekiska kvinnosjukhuset Elena hördes skrikande nyfödda bebisar. Senare skulle vi nyfiket tjuvkika in i rummen och fascineras av de hårt lindade små knytterna. Hela känslan i byggnaden var rysk 50-tal. Korridoren var mörk och karg och alla golv i kall ojämn sten. Man hörde ständigt ekandet av rullvagnar som drogs fram och tillbaka av sammanbitna sköterskor i vita dräkter. På den andra sidan av den långa korridoren, i en stor gammal sal med högt tak befann sig två unga tjejer från Sverige. De bar smutsiga och blodiga strandkläder, och en av dem låg i en säng. De skulle lämna sjukhuset 10 dagar senare.

Den första natten kom en vakt och slog med sin batong mot sängkarmen. Det gick inte för sig att den friska turisten slumrade till på en av de lediga sängarna. En stund senare på natten närmade sig det där hemska vagnljudet igen, och plötsligt tändes taklampan och alla i rummet vaknade. Det var dags att fylla på mitt dropp med penicillin så stark att det luktade gift i hela rummet. Den natten sov vi inte mycket, men vi låg tätt tätt i den smala sängen.


Den morgonen insåg den friska tjejen att hon måste ta in på hotell. För mig började dagarna på sjukhuset med män i vinröda uniformer. De serverade den dagliga lilla järnflaskan. Och så frukost. Varm mjölk, kex och en liten syltburk. Riktigt gott när inget annat fanns. Det var en rätt trevlig start på dagen. Som en märklig hotellupplevelse på okänt språk. Rummet var nästan fullt nu.

Det var värmebölja i Athen, över 40 grader varmt och alla stora fönster i rummet stod öppna. Jag kände mig fortfarande svag men vi beslöt oss för att se oss runt på sjukhuset. Jag behövde en droppställning, så att jag kunde lämna sängen utan att behöva hålla i påsen med blod. Det var som att gå på museum. Vi hittade en tung järnställning, utan hjul men den fick duga. Jag försökte släpa ut den i solen en gång men jag hade järnbrist och fick värmeslag direkt. Solsemestern var över. Vi stal också ett stort blommigt nattlinne.


När jag bytte ut den blodiga sarongen fick jag mindre föraktfulla blickar från de andra patienterna, och kände mig mer som en av dem. Men folk pratade fortfarande inte med oss och vi spenderade dagarna i telefonhytten som fanns utanför rummet. Ringde hem. SOS International försökte få hem oss för svensk vård, men Grekland vägrade. Det fanns också en urgammal telefon inne i rummet. En telefon med en konstigt svag signal, som knappt orkade ringa. Ibland ringde den till vår glädje, för det var nästan alltid från Sverige. 
Närmaste grek svarade "Parakalo" och gav luren till oss när de inte förstod.

En av de här dagarna rullades en kvinna in i rummet och förbi min säng.

Forts. följer...


Läs DEL 1