Löjliga familjen på flykt från blodprov. De visar tydliga tecken på tunnelseende och svaghet i armar och ben.
Det började med pappa. Han som pustade och frustade, drog djupa andetag och bytte kanal om det blev blod på TV:n. Han kunde nog inte dölja sin fobi, för alla vi 3 systrar kom att bli likadana.
En gång svimmade jag, slog huvudet i en sten och låg och drägglade, efter synen på ett blodigt finger. När jag var gravid sköt jag upp blodproven så många gånger att barnmorskan ställde ett ultimatum, nästa besök måste vi få ett blodvärde! Den dagen tog jag mod till mig och gick till kassan och anmälde mig. Men kroppen började envist vända sig mot utgången, jag var på väg hem och fadern ropade 100 meter bort. Jag lyckades hålla mig undan i 9 månader, för snart senare föddes vår dotter.
Efter dagens incident vet jag att indianflickan tyvärr har samma fobi. När det var dags att ta prov på henne beter jag mig som min far gör. Vandrar nervöst iväg...
Mamma ska bara och hämta en grej, kommer snart!Vill inte visa min rädsla. Måste ta mig i kragen. MORMOR får sitta och kolla på blodet som flödar! Jag är i personalrummet och glufsar i mig ett äpple för att få upp blodsockret.
När jag är tillbaka är jag sockerkickad och modig. Det här går ju bra gumman!
Men där sitter lilla indianflickan... likblek och gråter och säger att hon har lock för öronen... Till slut får de lägga henne i akutrummet och trycka i henne Dextrosol och badda pannan.
Jag känner så igen den där traumatiska blicken, det där rufsiga håret.
Äpplet faller inte långt från trädet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar